upptäckte just att jag inte skrivit min förlossningsberättelse här... eller åtminstone hittar jag den inte... =/

så lägger in den nu...

Förlossningsberättelse

Det hela började med att jag hade väldigt ont i ryggen redan på tisdagen. Jag sov dåligt den natten så när jag skulle vila en stund på eftermiddagen så lyckades jag aldrig somna, min rygg värkte så jag höll på att bli tokig. Det fortsatte på onsdagen också och titt som tätt så blev det värre för att sedan bli hanterbart igen. Men inte slog tanken mig att det var värkar, var inställd på att få bli igångsatt på söndagen. Det kändes som att den lilla saken inne i magen aldrig skulle komma ut.

På onsdagskvällen satt jag och pratade med syrran på msn och så förklarade jag att jag hade ont som attan i ryggen. Varpå hon blev helt nojjig och ringde upp mig istället. När jag pratade med henne grät jag en skvätt eftersom jag var så trött och hade så ont. (Någon som tänkt på att mycket blir värre när man är trött? Sån är jag i alla fall.) Så sa hon till mig att: lilla gumman, du har värkar. Min enda tanke var väl mest: jaha, är det så här det känns? Sen undrade hon vart H var nånstans och jag svarade att han jobbade och att det var en Helsingborgsresa den dagen. Jisses, det skulle jag nog inte sagt, för syrran blev ännu mer nojjig. I vilket fall som helst så bestämde vi att jag skulle ringa upp henne istället men hon ställde motkravet att jag först skulle ringa H och förvarna honom. Sagt och gjort, vi la på och jag ringde H. Undrade lite vart han var nånstans och sen förklarade jag att jag hade värkar. Därefter undrade jag när på ett ungefär som han var hemma. Så sa han en tid och jag sa vad bra, då vet jag det. Sen var det bara vänta ut tiden.

När han kom hem var han lite skeptisk till om det verkligen var värkar eftersom vi varit inne torsdagnatten veckan innan och det då var falskt alarm. I vilket fall som helst så kom vi överens om att han skulle få äta något först så skulle jag ringa förlossningen sen. När han ätit upp så ringde jag och fick höra att vi var välkomna in. Fick höra också att det vore bra om jag åt något innan så jag hade lite energi i mig. Försökte äta lite yoghurt, men mådde så illa så jag fick bara i mej två klunkar. Sen sa jag till H att nu åker vi. Fick honom att ta med sig väskan ut till bilen eftersom jag inte klarade av att bära den själv. Han var dessutom ganska grinig så jag pratade inte särskilt mycket med honom. Ville inte riskera att få ett utbrott på honom, det kändes som slöseri på energi och dessutom hade jag ont och koncentrerade mig på att andas och försöka slappna av.

Väl hemifrån så stannar vi till i Österstad för att tanka. Men där funkade tydligen inte hans kort, vilket ledde till en del svordomar. Nu var klockan ca två på natten. Vi åker vidare från Österstad mot Linköping och stannar till i Fornåsa för att tanka. Men då ville de ha ett online-kort där. Alltså ett kort utan utstående siffror på. Något som ledde till nya svordomar från H's sida. Han kom in i bilen igen och sa något i stil med att vi fick se om vi tog oss in till Linköping eller inte. Jag tänkte inte mer på det då utan fortsatte att försöka klocka värkarna och andas. Väl inne i Linköping stannade vi till på macken i Ryd och jag passade på att gå in och kissa. Inne på toan fick jag en till värk och fick snällt stanna upp och bara andas mig igenom den. Gick sedan ut till bilen igen och färden fortsatte till förlossningen.

På förlossningen togs vi emot av en barnmorska som visade in mig i ett rum och började med att göra en undersökning för att se hur öppen jag var och även sätta ctg på mig för att kolla hur täta sammandragningarna var och för att se hur bebisen mådde. Hon konstaterade att jag var öppen 3 cm och att hon inte tänkte skicka hem mej. Jag svarade att det hade jag inte accepterat i alla fall. Nu var jag inskriven och klockan var 02.40. Fick byta om till sjukhusrocken och sedan fick jag försöka hantera mina värkar så gott jag kunde en stund till. Sedan kom barnmorskan in och undrade om jag ville testa lustgas. Det gick jag med på och fick även en varm handduk mot svanken. Efter en till undersökning så erbjöd hon att ta hål på hinnorna, vilket jag tyckte var ok. Så hon tog hål på hinnorna och sedan sa hon åt mig att gå på toan. Fick in tekniken ganska snabbt med lustgasen, men förbannad blev jag när slangen till masken lossnade och jag inte fick i mig någon lustgas. Efter ett tag frågade barnmorskan mig om jag ville ha ryggbedövning. Det ville jag och hon förberedde och gick sedan för att ringa på narkosläkaren. Sedan kom hon tillbaka och meddelade att det skulle komma någon snart. Sedan gick hon iväg igen. Efter en stund började jag känna att det blev värre och värre och att trycket pockade på mer och mer uppmärksamhet. Sa åt H att trycka på signalknappen men det gjorde han inte utan började försöka resonera med mig. Han menade på att det var onödigt eftersom barnmorskan skulle komma tillbaka snart. Vilket jag förklarade för honom att det gav jag blanka faan i, han skulle trycka på knappen. Men det gjorde han aldrig och så småningom kom barnmorskan in med en narkosläkare i släptåg. Då sa jag att jag inte trodde att bedövningen skulle hinna börja verka. Vilket hon lugnande försökte få mig att tro att visst skulle den det. Det skulle bara ta ett par minuter så hade den börjat verka. Men då sa jag att jag börjat få känslan av att vilja hjälpa till, så beslutade vi att hon skulle göra en undersökning av mig först så fick vi se hur det var ställt. Vid den undersökningen konstaterade hon att jag var öppen 10 cm och att jag kunde börja krysta när jag ville. Hon gick sedan ut för att säga åt narkosläkaren att han inte behövdes. Jag protesterade till en början och sa att jag ville ha ryggbedövningen. Hon förklarade dock för mig att jag skulle hinna ha barnet i famnen innan ryggbedövningen hann började verka. Nu var klockan ca 06.30 på torsdagsmorgonen och vi hade varit där mindre än fyra timmar. Nu började den verkliga förlossningen. Jag låg redan i förlossningssängen efter undersökningen och nu började krystvärkarna komma. Klockan sju var det skiftbyte och in kom en ny barnmorska med två undersköterskor i släptåg. Den ena skickade jag ut. Så fort han kom in så började jag vråla i masken och hojta ut!!!!!!! Och så vevade jag som en tok mot killen och sen mot dörren. Haha. I efterhand tycker jag nästan synd om honom, han såg nästan lite skräckslagen ut. Jag ville inte ha en kille till i rummet. I mitt tycke räckte det med den karl som var skyldig till det hela, för just då var det bara hans fel. Jag hade förklarat för honom att det blev inga fler barn och att jag skulle sterilisera mig efter det här. Han flinade mest och sa väl bara ett: ja ja, det blir nog bra. I varje fall som helst så var jag helnöjd med den nya barnmorskan. Hon var jättetrevlig och hur bra som helst. Hon pushade mig och uppmuntrade mig om vartannat. Det var välbehövligt. Efter en stund tog hon och undersköterskan fram benstöden så jag hamnade i gyn-ställning. Snacka om bra hjälp på traven där. Nu fick jag något att ta spjärn emot under krystningarna. Jag skrek varenda gång det var en krystning för det gjorde ont. Lustgasen underlättade väl lite grann, men ont gjorde det i vilket fall som helst. Efter en stund sa barnmorskan att om jag tog tag om mina ben nästa gång jag skulle krysta så skulle jag få mer kraft att krysta med. Jag skulle även försöka att inte skrika för det tog energi från att kunna trycka på ordentligt i krystningarna. Sagt och gjort. Nästa gång så gjorde som hon bett mig om. Nu gick det mycket snabbare också. Ett par krystvärkar senare var det en liten bebis som kom ut. Nu var klockan 07.31 torsdagen den 25 mars 2010. Jag frågade direkt vad det blev för något vilket barnmorskan inte kollat efter än, men hon höll upp barnet så vi kunde se vad det blev. Det blev en liten tjej och jag vände mig mot Henke direkt och log och sa: Det blev en Isabelle! Sedan fick jag upp en väldigt nyfödd Isabelle på bröstet. Efter en stund var det dags för sista krystningen för att få ut moderkakan. Sedan var förlossningen över. Efter en stund var det dock dags för barnmorskan att klämma på magen och det gjorde nästan mer ont än att föda barn.

Jag har nog aldrig tidigare förstått hur kär man kan bli så snabbt i en liten krabat, men Isabelle är verkligen en riktig skatt. Till och med de nätter när hon skriker som mest så är hon ändå en riktig skatt.

BB-berättelse

Jag fick en kateter då jag inte kunde kissa efter förlossningen. Jag brast även lite grann så jag fick några stygn, ett par extra fick jag för att det skulle bli snyggt estetiskt sett förklarade barnmorskan för mig. Men eftersom jag redan från början sagt att jag ville ligga kvar på BB i tre dagar (smidigt att ligga kvar tills första undersökningarna och testerna av bebisen) så fick jag ett rum där jag hade en extrasäng så H kunde sova över. Nu ville han dock inte det, men han kom ju upp till BB en stund varje dag. Jag skulle blivit igångsatt på söndagen så han hade tagit ledigt från jobbet söndag och måndag så han slapp att köra ner till Helsingborg då. Tack gode gud för det! På lördagen kom en barnläkare in på ronden och gjorde en grundlig undersökning, av reflexer och allt möjligt. Den läkaren upptäckte även ett blåsljud på hjärtat. Hon förklarade att barnen ibland har det utan att det är något fel, för när de ligger i magen så finns det små strukturer på hjärtat som hjälper till att syresätta blodet eftersom de inte får syre genom lungorna på samma sätt. Men klart att jag blev orolig. Den natten var kaos! Isabelle påverkades säkert en del av min oro, men så visade det sig även på söndagen att hon inte fick tillräckligt med näring av mig. Natten till söndagen låg hon nämligen och tuttade och skrek konstant om vartannat i fyra timmar. Till slut gav jag upp, jag fick ju inte en blund i ögonen när det var så, så jag ringde på klockan. Jag hade tur och det kom en underbar barnmorska som Isabelle fattade tycke för direkt. Jag förklarade för henne vad som var problemet och sa att jag var tvungen att få hjälp för jag orkade inte. Jag grät när jag förklarade det för henne. Då sa hon att hon kunde ta med sig Isabelle ut en stund så jag fick chansen att få sova lite grann. Så fort hon tog Isabelle i sin famn så tystnade hon. Hon frågade om det var ok om de gav henne något varpå jag svarade att ja, det är det. Som det är nu är hon ju inte nöjd och något är det ju. När barnmorskan gått ut ur rummet med Isabelle i famnen och den lilla plastbaljan i släptåg så passade jag på att gå på toa. Det hade jag ju inte kunnat göra innan, så mina lakan hade hunnit börja bli lite blodiga. Men strunt samma, det fick jag finna mig i. Sedan la jag mig i min säng och så kom tankarna: gud vilken hemsk mamma jag är! här har man fött fram ett barn och så klarar man inte av att ta hand om det! jag är verkligen världens sämsta mamma. Efter en liten stund somnade jag och sov gott. Sov inte länge, sov bara ca en halvtimme innan barnmorskan kom in med Isabelle igen. Hon sa till mig att de hade gett henne lite tillmatning och att Isabelle behövde ammas för att då skulle hon smälta tillmatningen bättre. Sagt och gjort, ungen låg snällt och tuttade i godan ro. Mest mysfaktor verkade det som. På förmiddagen (sen morgon, tidig förmiddag någon gång) så kom en barnläkare (barnläkaren från lördagen hade bett en av sina kollegor att komma in till oss på ronden för att lyssna på hjärtat) och lyssnade på Isabelles hjärta. Just då satt jag och åt min frukost och Isabelle låg i min säng och sov. Denna barnläkaren berättade att hon fortfarande hörde blåsljud på hjärtat och att hon skulle ordna en remiss för ultraljud och EKG av hjärtat så de kunde utreda vad det berodde på. Eftersom jag messat min mamma under lördagen och berättat att de upptäckt blåsljud på hjärtat så berättade min mamma att hon också har det. Då sa jag att min mamma också har det och undrade lite grann om det kunde vara därifrån det kom. Barnläkaren sa att bara för att det är blåsljud så behöver det inte innebära att barnet är hjärtsjukt, men de vill undersöka det i vilket fall så de vet. Hon berättade också att hon själv hade ett blåsljud på hjärtat och hon verkade leva ett helt normalt liv. Hon var dessutom ganska synligt gravid (började bli en rejäl kanonkula på magen) så då anade jag att det inte var så farligt. Men självklart var jag ju orolig. Samma eftermiddag kom en barnmorska in och sa att hon ordnat plats åt mig på Special-BB. Där finns det personal dygnet runt och hon bedömde att jag behövde mer hjälp än jag kunde få på vanliga BB. Detta eftersom jag vid varje amningstillfälle skulle ge Isabelle lite tillmatning så hon blev mätt ordentligt. Så jag fick sova på Special-BB sista natten. Vilken lyx! Tv på rummet och en säng som gick att höja och sänka och ställa i diverse lägen. Personalen på Special-BB var helt underbara verkligen. Där togs även PKU-testet på Isabelle eftersom vi inte hunnit ordna det tidigare. Jag hade övertalat H att stanna hos mig på BB över natten för att få hjälp med Isabelle om det blev en till kaosnatt, men i och med flytten till den andra avdelningen så fanns det inte plats för honom där. Då blev han glad må jag lova! Haha. Han hatar nämligen att ligga på sjukhus. Men jag sa att det var ok eftersom det ju ändå fanns personal som stöd där för mig under natten och så. På måndagsmorgonen vid halv sju kom min rumsgranne in på rummet. Hon och hennes kille pratade lugnt och ganska tyst, men jag var redan vaken eftersom Isabelle just då ammades. När jag fått tillmatningen att ge henne efter amningen så satt jag på sängen och gav henne ur drickkoppen när en barnmorska kom in. Jag hade fått en tid på hjärtkliniken för ul och EKG på Isabelle, jag skulle vara där 10 minuter senare. Jaha, jag får väl äta min frukost sen då tänkte jag. Klädde på mig lite snabbt och la Isabelle i baljan först. Då sa de att de ordnat en barnvagn åt mig att köra henne i istället. Smidigt. Så de visade mig vägen och jag var där i två timmar! Så lång tid tog det för dem att göra ultraljud och EKG på Isabelle. Så när jag kom tillbaka till min avdelning igen (efter att nästan ha gått vilse) så var frukosten slut sen en timme tillbaka. Så jag hälsade på en ur personalen och undrade om jag kunde få något att äta. Hon blev förvånad över att det tagit så lång tid och skyndade sig iväg för att fixa det jag ville ha. Precis när jag satt mej för att äta så började Isabelle gnälla för att hon var hungrig. Så jag satt med henne på ena armen och ammade så gott jag kunde medans jag åt lite fil och flingor så gott jag kunde. Sen när hon ammat klart (jag fick order om att amma minst 20 min helst på bägge sidor, men minst 20 min på ena sidan i alla fall så mjölken kunde komma igång) så gick jag ut och kollade efter någon personal. Fick syn på en i personalrummet och undrade om hon kunde tänka sig att ge Isabelle tillmatningen så jag kunde avsluta min frukost. Självklart sa hon och sa åt mig att avsluta min frukost. Jag förklarade att jag inte hunnit avsluta den eftersom Isabelle vaknat och varit hungrig precis då. Så jag är innerligt tacksam mot all personal på min tid på BB och Special-BB. Innan hemgång kom en barnläkare in precis när jag ätit klart min frukost och berättade resultatet av ul och EKG på Isabelle. Då fick jag veta att det var ett litet hål i skiljeväggen mellan höger och vänster kammare. Hon förklarade jättetydligt för mig de olika scenarion som fanns och hur man skulle hantera dem. Det var en enorm trygghet att få informationen. Hon berättade att jag skulle få en tid på Barnmottagningen i Motala för uppföljning när Isabelle var 5-8 veckor gammal. Så berättade hon att hålet som fanns nu var jättelitet och det skulle de inte göra något åt. Men det kunde bli större, det ville hon inte utesluta, och i så fall skulle vi få åka ner till Lund för att operera hennes hjärta. Hon berättade även hur den operationen skulle gå till i stora drag (hon gick inte in på jättemycket detaljer, men tillräckligt för att jag skulle veta lite om det i alla fall) i så fall. Men hon sa också att det lika gärna kunde växa igen. Det kunde även fortsätta vara hål, men varken bli större eller mindre och i så fall skulle Isabelle kunna leva med det. Sen undersökte hon inför hemgång och jag fick lyssna på blåsljudet. Hon förklarade för mig att det var jättebra att det hördes så tydligt för då var det ett litet hål. När sedan Isabelle var klar så kom en barnmorska in och erbjöd mig att få mina stygn kollade. Jag upplevde att det drog ganska mycket i dem nämligen. Så vi la Isabelle i baljan och gick iväg till ett rum där jag fick lägga mej på en brits och hon kollade. Jag sa att jag inte hunnit duscha något under tiden på BB eftersom jag inte haft tillfälle att göra det när sambon väl varit där. Hon brydde sig inte så mycket dock, mer jag som tyckte det var pinsamt.



Sådär... nu har ni fått min förlossningsberättelse och även en liten BB-berättelse... =)